Som bäst sitter jag och lyssnar på musik. Och saknar. Jag saknar musiken. Musiken var en så stor del av mitt liv för några år sen. Nu har den tyvärr sakta tynat iväg och nu när jag sitter själv här igen med en kopp te, slår det mig hur mycket jag saknar den. Musiken alltså, inte tekoppen.
Positiva sidan med att jag inte gett alls någon tid åt nya band de senaste åren, är att nu plötsligt känns det som om världen igen är full med oupptäckta stjärnor. Nytt i mina öron alltså. Underbart!
Avslutar inlägget med Frida Anderssons Spår 2. Perfekt tekoppsmusik i höstvinden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar